Jobbigt att älska någon man inte tycker om, eller som min halva kropp skriker att den HATAR.................................??!!

..känner så för en person i mitt liv, eller ja, den personen finns egentligen inte "kvar" i mitt liv..
Men kommer alltid att vara den han är.. Min Pappa..

Vissa dagar, eller ja, långa perioder kan gå utan att jag ens ägnar en tanke åt situationen, men ibland kommer det över mig hur verkligheten ser ut.. Då är det jobigt, jäv...t jobbigt!!!
Har fått höra av många mäniskor, att "ja, men han är ju inte ledsen över dig eller situationen"
Nej, men mitt STORA problem med ALLT detta, är att jag tycker synd om honom!!! Vet att jag absolut inte ska behöva göra det, men jag kan inte rå för att jag gör det
:(
Försöker när jag kan, att intala mig själv att han är sjuk (fast det skulle han aldrig erkänna ens för sig själv), men det gör det tyvärr inte lättare för det..
För JAG då, jag har saknat o längtat efter en pappa hela mitt liv...
Kommer ihåg redan i skolan, hur avundsjuk jag var när jag följde med kompisar hem från skolan..
Vet att jag tänkte "är det så här det ska vara med en pappa", när jag såg hur deras pappor var mot mina kompisar, fick en klump i magen av svartsjuka VARJE gång...

Men jag har faktiskt några bra minnen från min barndom med min pappa, det var de gånger jag var ledig från skolan, och fick följa med honom på hans jobb (han jobbade som kringresande säljare, eller gör fortfarande), jag kände mig så STOLT att få vara hans dotter de gångerna, han skröt alltid om mig inför sina kunder, då kändes det verkligen som om han älskade mig "på riktigt"!!!!!!!

Det sorgliga, som det tagit mig mååånga år att inse, är att min pappa inte kan älska en person...
Då tänker säkert ni som läser, vadå inte kan???? Men jag kan bara säga att det tyvärr är så..
Tänker och orkar inte skriva en lång diagnos på honom här o nu, men han saknar iaf EQ (emotionell intelligens)...

Nej, nu måste jag väcka "glädjen i mitt liv" min älskade Vilmer, annars gråter jag sönder ögonen.

Behövde bara få ur mig massa sorg, som tynger mig betydligt mer än vad jag kanske visar utåt.............