Vill börja med att säga att det här är nästan större för mig o pappan än när Vilmer började gå på pottan..
Det vill säga STORT!! Nästan lite sorgligt på samma sätt, då detta blir som ett steg från "liten till stor"..


Jo, för några dagar sen, närmare bestämt klockan 15.20 i torsdags när vi hade syster/moster här på besök, så sa jag till Vilmer att jag tyckte han skulle ge sin napp till mosters bebis i magen..
Mm fick jag till svars o sen gav han den till magen, Charlotte smög under den under sin tröja, för att kort därefter lägga den i sin väska.. Å iom det så var nu steget taget, alltså INGEN ÅTERVÄNDO!!

Sen vill jag lova att (utan att överdriva) han under nästkommande 5 minuter frågade efter nappen MINST 15 gånger!! Vi fortsatte bara säga att "nu har du ju vart en sån stor o snäll kille o givit den till lilla bebisen", han ville inte riktigt köpa att han gjort det valet men det blev iaf inga skrik.. INTE DÅ IAF!!

Skriken kom vid läggningen.. OHH MY GOD!!!!!
Vi la honom, han skrek efter nappen, vi gick in o förklarade samma sak vi sagt tidigare, vi gick ut igen o han skrek, in igen o förklarade IGEN och så höll vi på tills vi hittade honom gråtandes på hallgolvet där uppe, då brast det i mitt hjärta, så efter 50 minuters gråt gav jag efter.. Jag la mig bredvid honom i hans säng, sen tog det 3 minuter så sov han..
Lilla/stora älsklingen :(

På natten vaknade han o var ledsen, det gick inte att bara ge honom lite vatten utan vi fick ta in honom till oss och där somnade han om efter en stunds gråtande efter nappen..

Sen var det morgon o pappan åkte iväg o jobbade, Vilmer börjar dagen med att fråga efter sin napp, å jag fortsätter med exakt samma fras jag kört kvällen innan, "nu har du givit den till bebisen ju, så den blir glad"..

Nu tyckte jag nog han köpte det lite bättre iaf, för under hela fredagen så frågade han bara efter den vid 2 tillfällen, dock var det ena av de tillfällena vid middagsvilan som resulterade i att jag även den gången, fick ligga bredvid o söva honom..

Kvällen kom o han somnade faktiskt på 20 minuter (själv o utan att gråta efter nappen)..

Även lördagsmorgonen börjades med en nappförfrågan men besvarades med samma sak igen ;)

Sen hörde vi inget mera tjat om den förrän middagsvilan, där vi tyvärr fick sitta bredvid 5 minuter till han somnade..

Men kvällen därimot den gick strålande, han delade ut slängkyssar i mängder innan vi stängde hans dörr o efter det hörde vi inte ett pip!!??

Ja, å nu är vi då inne på tredje dagen och jag är förvånad över att han även ikväll pussades godnatt o sen somnade UTAN ett knyst om nappen..

Trodde om jag ska vara ärlig, att vi skulle få ett rent helvete under lång tid men det har gått bättre än väntat!! Man får inte glämma att Vilmer har vart helt napp-beroende sen han var 5 dagar gammal, han har inte somnat utan den på över 2 år o nu ryckte vi helt plötsligt bort den tryggheten för honom..

Det fick mig att fundera på vilken "makt" vi som föräldrar egentligen har över våra barn, lite läskigt men samtidigt så är det ju så livet är.. Men jag tänkte mest på de barn som finns där ute, som blir utsatta för hemska saker o där föräldrar eller andra vuxna utövar sin "makt" gentemot barnen på helt fel sätt, barn är ju så oskyldiga och oförmögna att försvara sig  :( 

Jaja det var ju inte det inlägget skulle handla om nu, utan detta inlägget är tillägnat vår STORA Vilmer som numera är helt utan napp!!!!!