Vill bara informera er, om att jag nu hunnit lugna ner mig en skvätt :)
Har ringt till akuten som jag sa att jag skulle, och där får man iaf trycka in sitt nr så ringer de upp, så nu väntar jag på det samtalet!!

En annan sak jag funderat lite på är det här med "Curling-föräldrar",
ni vet de som vill hjälpa sina barn så pass mycket, att det istället blir att de stjälper de i slutändan..
Satt för nån vecka sedan å disktuterade detta med min svärmor
(hon känner en sådan nämligen), å då slog det mig..
"Jag känner oxå en sån"
Om man nu är en "sådan" förälder, kan man vara det gentemot bara 1 av sina barn, eller betyder det att man "måste" vara det mot alla sina barn???

Faran för barn med curlingföräldrar:

Barn som aldrig någonsin möter motgångar eller upplever besvikelser får ofta problem senare i livet. De tappar kontakten med verkligheten. Och får svårt med sina relationer.

Barn är medvetna. De ser att föräldrarna låter sig behandlas som disktrasor - och tar själva lätt på sig skulden. Någon självrespekt känner de inte.

Och faran för föräldrarna:

Ge inte upp hela ditt liv. Visst är det bra att vi ställer upp för våra barn, men det måste vara inom rimliga gränser. Varken du eller barnet mår bra om du utplånar dig helt.

Som curlingförälder tänjer du på ditt tålamod in absurdum - tills du flippar ur fullständigt.

Jag menar, får man aldrig chansen att sättas inför press, så lär man sig ju heller aldrig!! 
I mitt fall gällande den jag tänker på, får man alltid höra att "ja, men gör jag inte detta så e det ändå jag i slutändan som får hjälpa till"
Mitt råd är att, låt bli ett par gånger så ska du se, att denne kommer att lära sig utav sina egna misstag
(eller vad det nu handlar om, behöver ju inte alltid vara misstag)..

För att stå bredvid är rätt frustrerande, då man ändå bara pratar med en vägg, när man försöker förklara...

Är det så, att "Curling-föräldrar" inte vet om vad de gör???