Nu är det gjort!!
Känns skönt att gårdagen är över, jag sov knappt någonting natten till igår, låg o vred o vände på mig men somnade väl till slut runt 03..
Sen var det bara kliva upp 05.45 o ta tabletterna som skulle tas innan jag skulle läggas in, det var rätt jobbigt men kändes helt rätt ändå när jag gjort det..

Efter det kom Linnéa hit o skjusade mig så vi skulle slippa klä på o ta med barnen i bilen
*tack så mycket för det*!! Var ganska tunga steg från bilen till inskrivningen oxå, hade svårt att säga i ord VAD jag skulle göra, när jag anmälde mig på sjukhuset, det kändes så definitivt då liksom!!
Jag grät oxå när sköterskan kom in o pratade med mig, men som tur var har de börjat med att man ligger själv inne på rummet innan ingreppet, det är inte förrän efteråt som man är flera patienter..
Sen låg jag där från 07.15 till 09, då de kom o hämtade mig o min säng (kändes som en evighet fastän de sa att jag var den första patienten att tas in)!!
När de körde in mig i "operationssalen" så kom nästa o kanske den jobbigaste känsan..
Jag fick flaschbacks från när jag låg i en sån sal senast , det var ju när jag skulle snittas med Vilmer (visserligen var "Vilmersalen" betydligt mer avancerad o större men den påminde), bara det att denna gången skulle jag sövas o dessutom åka ut från det rummet UTAN en liten bebis :(


Narkosen tog iofs direkt så 2 sekunder efter att jag fått sprutan så sov jag, hann inte ens höra klart vad narkosläkaren sa för nåt..
Sen vaknade jag upp på uppvaket o fick ganska fort komma tillbaka in på rummet där jag oxå fick lite efterlängtat fika, jag var ju vrålhungrig efter att varit fastande ett tag!!

Tittade på min mobil o ser bland de finaste sms jag nånsin fått tror jag, de var från Robin.. Ska jag var helt ärlig så mådde han nog sämre än jag gjorde igår, allting gick upp för honom när jag åkte in, det hade nog inte känts så verkligt innan för honom.. Medans det för mig bara kändes skönt att slippa vänta mera, att dagen nu var kommen o att jag inte skulle behöva fundera o känna graviditeten längre..

Ingen av oss har nog uppskattat  våra barn SÅ mycket som vi gjorde igår, och det var nästan som om Vilmer hade ett sjätte sinne o förstod nånting, han ville hålla oss båda i händerna o bara vara nära..
Jag älskar våra barn så det gör riktigt ont i hjärtat..
Som Robin sa när vi la oss igår, tänk att aldrig få barn o aldrig få uppleva den här kärleken man har till sitt/sina barn!!?? Han har så rätt..

Vi är rika!!

De här fina blommorna satt på vår dörr igår, ett blommogram från Tommy, Vanja o Delinda *underbara ni*